Utställning med Matthias van Arkel, Vägen, Verk från 1992 -2024

Teatergrillen har historiskt varit en plats där konstnärer samlats och samtalat.
De senaste i raden som ställt ut på Teatergrillen är Astrid Sylwan, Hanna Zelleke Collin,
Klara Kristalova, Trinidad Carrillo, Jens Fänge, Martin Gustavsson, Olle Borg, Jesper Nyrén,
Stefan Otto, Anna Linderstam, Mikael Olsson, Torbjörn Johansson och Liselotte Watkins.

Teatergrillen visar nu stolt Matthias van Arkels utställning på Teatergrillen.

De initiala tankarna när jag först träffade Matthias var att vi skulle skapa en klassisk utställning på Teatergrillen. Matthias van Arkel är en av de svenska stora nutida konstnärerna som varit med och format samtidskonsten, och samtidigt lyckats hålla sig till sitt uttryck. När man ser ett verk av van Arkel så är det ett omisskännligt signum som på ett eller annat vis signalerar just hans konstnärskap. Van Arkel använder sig ofta av en blandning av målning och skulptur som gör att hans verk kryper ut ur duken och in i rummet.

Vissa konstnärskap är betingade av en så genomgripande och diskret omvärdering att man inte märker av den om man inte låter verken lära en att se dem. Matthias van Arkels ser ut att vara gjorda av färgglada ballonger som pressats samman, ofta med en godisglänsande yta. Verk utformade som frestelser – av ren självbehärskning vill man först inte falla för dem. De ter sig som uppenbara inviter, men ens reaktion bevisar omvärderingen: ”det är mer inställsamt att vara låg i färgen. ”det är mer inställsamt att vara låg i färgen. En grå målning blir alltid vacker.”
 – Lars-Erik Hjertström Lappalainen

Under tiden som denna utställning började ta form med tankar om sarkofager och skulpturer som ett slags amöbor som inte bara befolkade rummet utan även tog plats i miljön så började van Arkel att förklara och visa verken som lett fram till det han skapar idag.

Det var vid ett besök i van Arkels ateljé som han började plocka fram verk som skapades för 30 år sen, några var skisser till större installationer andra var mindre och abstrakta landskapsmålningar där han kommit till ett skede för att prova en ny teknik. Det är dessa tidiga verk som förklarar mycket av de bakomliggande orsakerna till att van Arkels verk är det de är idag.

Precis som dadaismens ikonoklastiska verk ville störa sönder den estetiskt skolade blicken för att istället nå fram till en naivare och mer levande person som inte fegade bakom konventionerna, siktar van Arkel på den uppriktiga varelsen där bakom.
 – Lars-Erik Hjertström Lappalainen

Det finns ett oerhört spännande spår i detta konstnärskap. Att se van Arkels tidigare verk ger en förståelse för hur denna utveckling skett. Detta konstnärskap söker nya vägar, likt ett vattenflöde som ringlar sig.Den observante ser hur konstnärskapet tagit ny form efter en böjning och vuxit sig större, till att nu bli det internationella konstnärskap som det nu är.

Det har hittills inte gjorts några verkliga försök att göra en retrospektiv över van Arkels arbete. Även om detta bara är en början och något man verkligen skulle vilja se en mer övergripande fortsättning på, så är det trots allt en ansats.
Och denna start har van Arkel valt att kalla Vägen.

Text av Calle Carboni för Teatergrillen